Det var kallt idag. Sade du. Igår. Minns du det? Nej. Det gör du nog inte, för igår vad du inte här, men jag bara kände sådär i vinden, du vet?
När man fryser fast det är så varmt och man riktigt känner hur någon (du) vill någonting. Fast du visste nog inte heller att du ville någonting, det är bara det att jag vet precis vad du vill, fastän du inte insett det själv.
På så sätt är jag bra för dig. På samma sätt är jag dålig för dig.

Men det var inte det jag ville, inte idag. Idag ska vi prata om hur världen uppstod och jag tänkte berätta för dig, om mig, om oss som aldrig fanns.

Det var för länge, länge sedan som solen reste sig över en stor och livlös boll, i universum. Lät strålarna stråla över den frusna jorden och värmde all oro som bodde där. Jorden blev glad då, och små gröna hårstrån började växa, och snart bildades växter och djur, som kom att leva där, på jorden, för evigt värmda av den vackra solen.

Åren gick, många, många år, men det kan ju inte vi känna för vi är ju födda alldeles nyligen… Det är konstigt, för det känns som jag nästan levt hela mitt liv.
I alla fall så föddes en kvinna och en man någonstans på en plats på jorden. Vissa kallar det visst för länder, men jag tycker det känns så begränsande med alla streck och kanter. Inramat och isolerat.
På något sätt så träffades i alla fall den kvinnan, och den mannen och blev förälskade i varandra. De fick en litet flickebarn som döptes till ett namn som glömts bort och kastat i marken, för i den här skriften är namn så
O-relevanta.

På en annan plats, någonstans här i världen, föddes ett gossebarn. Det var du, och du var så vacker när du var liten. (Du är vacker nu också, men på ett mer skört sätt, på ett farligt sätt.)
Vi växte upp nära varandra, jag smög på dig i skogen där du satt och sjöng dina sånger, tänkte och funderade på vad som egentligen fanns och inte.
Ibland kom jag fram till dig och du såg på mig med dina kastanjebruna ögon. (I drömmarna smeker jag ditt lockiga hår och viskar i ditt öra)

Man kan säga att vi växte upp tillsammans, du var ensamheten och jag längtan. Ensamhet och längtan är en utmärkt kombination som är otroligt skadlig. Jag tycker om skada, för då har man alltid kontroll, men jag hade inte kontroll över dig, som jag trodde.

Det gick år, en evighet kändes det som. Och du tog min hand med dina ögon, kanske minns du inte det?

Nu har jag snurrat och vridit på allting så länge, det är väl dags att komma till slutet, nu?
Jag tror det, fastän det inte finns något slut än, bara en slags början som ingen orkar tänka på. Men jag måste. Säger de. Jag vill inte, men jag måste för att få komma härifrån, väntsalen, livet, låtsaslivet, det kalla och tomma.
Allt det där känner du redan till.

Det var första gången vi dansade genom världen, trötta och sorgsna med livet bakom och tomheten i ögonen. Tillsammans sprang vi
Genom regn och strök våra barfotafötter mot det fuktigtkalla gräset. Andades. Vi har ju båda alltid tyckt om att andas i kyla, det är så mycket lättare. Renare. Allt kyligt är rent. Det är därför jag alltid varit så varm, så varm och obehaglig.

Jag föll i gräset. Halkade och slog i marken. Jag minns dina ögon just det ögonblicket. Vettskrämda. Som om du insåg att det är över så fort, allting. Att allt försvinner så lätt.
För det är precis det som det gör. Allt försvinner och förändras.
Jag undrar fortfarande varför du inte tog min hand och lyfte upp min, på en gång? Istället för att sparka på mig, spotta och gnugga mitt ansikte mot gruset och… springa iväg.

Jag såg dig aldrig mer, förutom igår på konsum då du stod med din nya fru och dina två små barn och jag undrade om du kanske skulle känna igen mig.

Det gjorde du inte.