Det handlar inte så mycket om att vilja dö
som att vilja överleva och jag
har hittat min överlevnadsguide lång inne i min hals och jag har en inbyggd kompass
under min hud och det är
därför jag gräver och sliter
för hur mycket jag än försöker så hittar jag den inte men det känns skönt
att ha försökt i alla fall

och ibland tänker jag att jag kanske borde försöka testa att ta ur
handen ur halsen och låta alla sår läka
för att se om jag också kan bli som alla andra,
i deras bemärkelse, friska och hyfsad lyckliga
åtminstone inte anmärkningsvärt förtvivlade och förlorade

som du och jag

men så inser jag vilka idiotiska idéer jag börjat få
så jag
ställer mig naken framför spegeln och
skriker åt den misslyckade varelsen framför mina ögon att


snällasnällasnälla







lämna mig ifred