på bara ett par meters avstånd
låg han, pojken jag känt hela mitt liv.
han skakade, chockad och rädd.
han var blodig i ansiktet
och han var smutsig.
Någon hade sparkat honom,
sparkat honom som jag känt hela livet
i huvudet.
han bara skakade.
det var människor som höll om honom,
värmde honom och försökte prata med honom
och jag fick inte komma fram.
det här behöver du inte se, sa dom.
men jag känner honom! sa jag,
jag har känt honom hela mitt liv!
någon har sparkat honom i huvudet,
jag tycker om honom och han har blivit sparkad!
jag såg bara blod
och en kropp som skakade under lager av filtar.
sen kom ambulansen.
dom körde bort med honom jag tycker så mycket om.
ännu visste jag inte vad som hänt,
mer än att någon sparkat honom.
allt jag visste var att han var blodig i ansiktet
och att jag var rädd.
så jävla rädd att förlora honom jag känt
hela mitt liv.