Ofta får jag som lust
att springa och hålla
händerna över ögonen
för att slippa se dig
och kanske mest
för att du inte ska se
rakt igenom mig

Men det är lite svårt
att bara rusa iväg sådär
det är enklare
att stanna kvar
och ändå inte riktigt
vara där

och vi är inte själva
men nog är vi ensamma

Det är lite som att stå på en perrong
och se tåget vi skulle ta tillsammans
bara åka förbi i full fart

Och vi vågade aldrig
hoppa på
inte ens om vi
höll händer i språnget

Så jag står som frusen fast
och i min hand
har jag tågbiljetter
vi köpte tillsammans
då när vi trodde
vi var på väg mot något
nytt annorlunda

Men nu står jag här
med två biljetter
till en framtid
utan någon att åka med