Det ljus som finns nu i mitt liv, det är mina barn.

Livets största gåva, mina guldkorn och livets garn.

De människor som gör mig ont, gör detsamma emot dessa två.

Jag är mamma och de både ser och hör, vilket ni inte verkar förstå.

Visst har jag gjort en del dumt, men det hörde till den sjukdom jag sjönk in i då.

Den jag hamnade i på grund av en innerligt djup sorg som så.

I dag är jag frisk, varför fortsätter ni se mig som sjuk.

Fortfarande är var dag som en kamp, nästlar mig fram i livets duk.

Jag förlorade allt men ändå står jag här, fast skör och svag.

Men jag lever...för barnen...dag för dag.

Döm mig inte för det som varit utan se mig som den jag är.

Jag är inte en dålig människa, livet hamnade bara på tvär...