horisonten flagnar i kanterna
jag sitter tyst på stranden
och ser hur havet sipprar ut

hon ler
låter sandkornen rinna mellan fingrarna
det finns saker som är svåra att hålla fast i säger hon
jag nickar ett tyst instämmande


hon ritar lite i sanden med tårna
skriver hemligheter bara för att snabbt
sudda ut dem igen


horisonten är trasigare nu
allt tycks flyta ut
färgerna blir blekare
och hennes viskande röst
låter som ett avlägset eko


jag ser det på sättet hon blundar
när havet bakom hennes ögon
sakta drar sig tillbaka
inför den nalkande stormen


och jag vet att hon återupplever
allt som gömts under ytan

ekona efter hans ord

känslan av en hand som dröjde sig kvar
lite för länge




några minuter passerar
havet bakom hennes stängda ögon rinner tillbaka
når kustlinjen mellan hennes ögonfransar


jag ser det på hennes händer
hur det saknas något i dem


sättet hon sluter fingrarna
om tomheten




ljudet av vågorna
som slår bakom hennes ögonlock


horisonten drar en djup suck
och lossnar från himmelen


och havet rinner ohejdbart ner över hennes kind