Februaridagar
när det är så här trånga mellanrum
mellan dig och mig
när närheten
blir avstånd
utan att utrymmet vidgas
vill jag bara ge upp
innan jag går vilse
i labyrinterna mellan
din och min hud
i tunnlarna bakom
din bröstkorg
där det inte längre känns tryggt
jag vet inte om det är
utrymmet i dig för mig
som krympt
eller om det är jag
som tror att jag är större
än vad jag är