Jag vet att vissa känslor är för fula och förbjudna för att få visas upp i dagsljuset, ändå slår verklighetens obarmhärtiga knytnäve mig i magen gång på gång.
Bankar ner mig i jorden som en livlös påle.
Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, hur hårt jag sliter, jag får ändå inte mer betalt för mödan.
De trollar med mig och gör som de vill, jag har ingen makt att själv förändra,
det som ska bli, blir av med andras viljor.
Du och jag knegar på dag för dag, slavar under pengarnas tvång.
Det skratt vi får är det vi själva sår oss emellan, vi lär oss se det komiska i allt som finns omkring, fast det är så förvirrande att vara en människa mitt i det.
Mitt i sig själv och i den verklighet som är vår,
den som är din och min verklighet.
Obarmhärtigt är det, vi måste fortsätta gå ändå.