Jag har den där klumpen i magen, det där djupet under mig som jag kan falla ner i eller omslutas av ända in i märgen.
Den där svärtan mjuk som ett sammets lakan omfamnande men ändock som ett skynke som förvrider verkligheten och gör dess kanter hårdare och atmosfären kallare, människorna styggare och allt blir svårare att nå, längre i från mig.
Förr var det alkoholen som suddade bort skynket för en stund tankarna kunde inte stoppa mig, rädslorna eller osäkerheten, jag tänkte inte på rätt eller fel, utan jag såg möjligheten just då måste jag ta min chans, i morgon är en annan dag nästa timme en annan, du får inte se mig naken, jag måste vara i ett rus av suddiga löften som aldrig kommer att hållas, bli mer än tillfälligheten, precis som den är eller var.
När morgon dagens strålar kommer och bakisruset rufsat om i frisyren, när sminket kletat sig runt ögonen då när bilden jag målat upp spricker då är jag alldeses för rå och naken för dig att se och tycka om, det var den jag var då.
Jag rafsade i hop mina kläder och sa ett hastigt jag måste gå, utan en kopp kaffe. kanske glömde jag nått kvar som jag fick ta en annan dag, en helt annan dag, då det inte var som då när du trodde att du mötte mig.
De kunde få min kropp, det va allt, stundens magik och stundens perfekta intensitet precis då men sen var det helt annorlunda, när ruset klingat av och musiken tystnat och sminket kletade sig runt ögonen då var det slut, de hade inget vunnit och inte jag heller, de fick allt men ingenting ändå.