När det ändå jag vill är att få se dig le, ta min hand och möta dina ögon. Jag vill se dig stå stark i din alldeles speciella glans. Du är seg som gummi, pånyttfödd varje dag, hårda mediciner biter inte de sipprar ner i jorden för att komma åter när du dränker kropp och själ i ett långsamt ihållande spritdunkel, när ångorna sipprar ur din hud och slår dig ner i dvala.
Jag hör dina tunga andetag, vet att du nu fått ro, avslagen öl står kvar i burken, den häller jag ut, jag drar ett täcke över dig och ser hur fridfullt du sover, jag älskar dig för kärleken övervinner allt. Jag säger inte att det är lätt, förvriden i hat och aggression du skriker och uttrycker din frustration, du spottar och fräser, hur mycket kan rymmas i en ända människokropp? så kraftfull och samtidigt så ömtålig. När allt hänger på ett missförstånd, ord som inte klingade i rätt takt vet inte vad som gick fel, jag trampar på nålar för att inte helvetet ska bryta loss men det gör det alltid ändå. Det varar den lilla stund det tar att lugna nerverna, men sen är det lugnt igen, hat kan ändå inte gro. Kram min allra bästa vän!