Sensommarnatten är inte över. Tvärtom. Det finns en stund till, fortfarande ett utrymme kvar att fylla.

Något som bränner. (Det heta pappersmuggkaffet?)

De står vid räcket på den höga bron. Den omskrivna, vackra. Men inte lika skön som de som står där. Hon med han, (kärleks)paret. Det fantasifulla.

Oäkta.

Det ligger i luften, undran. Blir det som förra gången? Lika bra? Och det abrupta slutet.

Väskan håller hon hårt i handen, det blåser. Den är grön. Ärvd och betydelsefull, vill inte mista den. Men han lirkar den ur greppet, vill att hon ska hålla honom istället. Tar varsamt i. På.

Hans rörelser, blickar, känner henne så väl. Har gått de där stigarna förut. Provar varje del, hon låter honom. Men störs av vinden. Håret som trasslas, kinderna som hettar efteråt.

Han som erfar hennes svar, kroppens värme. Hon så stark, svettig under sommarblusen. Han vill känna, klyftan mellan brösten så inbjudande. Men måste vara ärlig först.

Så tar vinden den. Väskan, den gröna. Störtar stum ner mot vattnet, ur faller innehållet. Sakerna. Plånbok, papper. Pocketboken. Mobil och nycklar i fickan som tur är. Allt annat sjunker. Väskan som flyter iväg, följer strömmen. Förloras.

Han drar i henne, de kan inte vänta. Klär av varandra i trappuppgången, tar stöd mot den kalla tegelväggen. Han håller henne vant. Älskar henne.

Men lämnar inte.

Hon förstår vad han gör, vem han väljer. Men vill ändå. Vill ha honom nära, struntar i resten. Hon riskerar att försvinna. Ner i strömvirvlarna hon också. Vet hur det blir sedan. Hur hon hör honom gå efteråt. Fotstegen på väg bort. Tillfredsställelsen. Och dörren som slår igen bakom honom.

Han som går hemåt.

Från bron syns bara en grön prick väldigt långt borta. Det är allt. Det enda (kärleks)spår som finns kvar av natten tillsammans. Väskan. Som nästan sjunker i det hårda vattnet.

Han tittar bort, ser inte när den väl gör det.