Det är väl bara det att
min högerhand har fortfarande kvar sin speciella plats
i min hals och
jag lider fortfarande av förkärlek till yrsel
och hungerkänslor

det var aldrig meningen att det skulle gå såhär långt

Och jag vet inte längre om jag vill
om jag vill leva igen för
jag är så trygg bland mitt kaos
jag är så för rädd för att ta mig ur


(ibland när jag känner att nu
nu får det fan vara nog med alla
patetsikalåtsasanorektiskatankar
och nu,
nu ska jag bli frisk

då brukar jag trampa mig själv på fingrarna
och skrika i mitt öra att

vemtrorduattduäregentligen?)

det är väl bara så att jag
är bara jag
och mina fingrar passar fortfarande perfekt
i mina sönderfrätna hals