Jag minns.

Som astrum i skyn,
återföds jag av en plötslig kraft som mitt undermedvetna anar kommer att avta med tiden.
Som epoker,
återkommer jag, men min renässans varar ej länge.
Som reinkarnation,
kvarlämnar jag mitt fördärvade kött och låter min själ föras vidare med sina minnen.

Jag minns...

Sandkornen omfamnar min sköra kropp och genererar en värme som den icke känt på länge.
Värmen stiger i takt med medvetandet och omvandlas till en hetta som bränner den bara huden.
Jag ger ifrån mig en svag suck och sträcker ut den hopkrympta kroppen liksom en nyfödd.
I samma stund som jag reser mig, öppnar jag mina runda ögon. Deras nattmörka iris, lika dyster som ödet mitt, välkomnas av solljuset som färglägger naturen i nyanserna röd och brun.
Mina ögon är inte främmande för dess naturliga skönhet och jag minns.

Jag minns att jag har varit här, men jag undrar när?
Jag har återvänt, men jag undrar hur?
Jag minns världen som större, men jag undrar varför?

Jag tar blicken ifrån den monokroma naturen och försöker se bortom horisonten.
Vägen ter sig vara evig, oändlig som det liv jag besitter.
Varsamt tar jag mina första steg. Som ett barn vaggar kroppen från sida till sida innan den hittar balans och ett flöde i sin rörelse.
Sanddynerna faller likt vågor i havet när jag surfar genom öknen
och fallande vattendroppar fyller sandkornen i mina fotspår för vart steg jag tar.
Den utmattade kroppen sörjer med tårar i hettan, men ändå står jag på samma plats,
ty den enformiga naturen.

Frågor utan svar,
jag undrar
klockor utan visare,
jag vandrar
flock utan herde,
vilsen.

Jag har utsetts till deltagare i naturens egen tävling
och jag springer runt i ett evigt lopp utan någon segrare.
Sträckan ter sig kortare för vart varv som passeras,
dock allt svagare blir min gestalt.
Dess törst efter hydrering, hunger efter föda, längtan efter frid
slutar aldrig att upphöra och jag befinner mig i ett konstant lidande i denna torka.

Barfota, jag löper i livets Samsara
och söker mig till ädla sanningar.
Sökvägen lång och oupphörlig,
endast den inom sig frid finna,
kan Dukkhan övervinna.

Så länge Tanha existerar i jaget,
kan jaget aldrig sluta existera.
Så länge begäret är att upphöra,
kommer upphörandet liv begära.

Istället måste jag nu börja vandra,
se mig noga omkring och handla
rätt,
för att finna en korsande bana
och kanske då hitta ett avslut,
mitt Nirvana.

Jag stannar för att se mig runt i naturen. Märkligt nog lägger jag märke till en blottad detalj
som självaste moder jord har skapat.
En detalj som för oss flesta är dold.
Jag lägger märke till det återupprepande mönstret som följer längs med sanden, som rör sig med vinden och som uppträder i molnen.
Fraktaler som likt livet mitt återkommer i diverse skepnader.

Detta liv kan dock ej vara en andlig, religiös fråga,
kanske en filosofisk,
nej,
en mer logisk,
nog en matematisk gåta.

...Jag minns.

Jag minns mitt förra liv vars plats var levande och där organismer levde i harmoni.
Jag minns hur ett fallande träd bröt sig ur ekosystemet och upphörde från alltet.
Med detta kom jag till insikt att jag måste bryta mönstret för att kunna bryta mig fri.
Med kupade händer över luftvägarna ska jag bryta mig ur mitt lopp.
Jag känner mig upplyst.

~ Sara Rousta