Instängd och fast. Mörkret tog en evighet av mig. Det var trångt och känslokallt. Kunde inte slita mig loss. Jag ville ut. Paniken rusade konstant. Reptilhjärnan skrek: Fly, fly från hatet, fly från ondskan.

Önskan var att bli omfamnad av ljuset och friheten.
Lyckan. Det är det som gör livet värt att leva. En dag hände något obekant. Doften av sötma smög fram. Genom en glipa i dörren syntes en ask med praliner.

Var den till mig? Hur skulle jag nå den? Med frusna vingar längtade jag efter heta strålar och kärlekens brus. Tanken på ett upptinade, ett lyft av vinden gav mig kraft. Jag ska slita mig loss!

Livet inuti mig väcktes igen. ”Jag är nyckeln till min egen lycka!” Min inre låga tändes och hoppet flammade till. Isen runtom krackelerade och jag återfick känseln i mina så länge frusna fingrarna.

En spänd förväntan sköljdes över mig och modet blev min styrka. Nyckeln till lyckan vreds om. Vågade jag öppna och se efter? Där stod de tre; ljuset, friheten och lyckan med en gåva.

Ett hav av pralinaskar och inbjudande röster talade de till mig: ”Välkommen till livet! Du är efterlängtad.” Med en pralin i mun kände jag den silkeslena smaken av choklad. Jag njöt, bredde ut mina vingar och visste att jag nu var fri…