Kriget är hat, mörker och spillt blod. Blodet längst vägens kant slutar aldrig rinna.
Tårar finns i obegränsad upplaga, döden finns bakom varje hörn med eldar som aldrig upphör.
Oskyldiga små själar lämnar jordelivet.
Fäders hjärtan slits itu. Mödrars skrik ekar.
Aldrig mera känna doften av det nybadade barnet.

Okunskap, rädsla och egoism regerar i sitt absoluta esse. Vart ska detta sluta?
Byar släcks på liv och framtid. Utplånas på kärlek, energi och respekt.
Vindarna fylls med hat, stormvarningen blåser upp.
De döda uttryckslösa liken pryder numera stadens gator.

Världen var en levande källa med oändliga resurser och möjligheter. Livet var något värdefullt som skulle vårdas med varsam hand.
Idag leks det med döden som aldrig förr. Alltmer försvinner hoppet om mänsklighet, natur och fred. Och jag undrar:
När skall elden upphöra?

All denna död för de mörka makternas trångsynthet.
Hämnden sägs vara ljuv men vendettats krafter föder än mer hat. Krigets retoriker skriker: Mer död åt folk!
Illviljan lyser starkt i ögonen.
Tillfredsställda av tortyrens blomster.

Hur kan det vara så svårt att leva i fred?

Vart är våra vänner lyhördheten och acceptansen som talar om för oss att öppna våra sinnen och sluta förakta?
De lär oss att känna kärleken och olikheterna.
Lär oss att förstå och bli berikade av mångfalden.

Den dagen vi lär oss det, den dagen får världen leva i harmoni.