Tokigt, sade pojken
han som vi mötte
på bussen

Vägen var knagglig
slingrande och brant
Fordonet var fyllt
av folk

Visst, sade någon
– en turist tydligen –
det är mycket tokigt att
ni inte har vägar
som fungerar

Vi såg pojken
gå fram, hur han
helt fräckt drog
tidningen ur
den spydiges händer

Hallå där, turist
du förstår visst inte
hur tokigt det här
landet har blivit. Det
är era vägar som
rasar. Våra fungerade minsann
i hundratals år

våra vägar byggdes
med hjärta
och eftertanke
för den enskildes
och för allmänhetens
behov

de lämnade varken
ärr eller sår
och i dag anses de som
underverk
av de oförstående
våra vägar var
välbyggda, men på intet sätt
märkliga, de var arbete

De är ruiner nu, därför
älskar ni dem, ni
besökare, varifrån ni än
kommer

Det är en respektbefriad
kärlek, turist
som förtär sitt objekt
ja, som dödar
mitt folk.



13/2 1993