Som daggen dör och veden gistnar
murar vittrar, ängar vissnar
så slocknar världens lilla ros
flyr till ängder, far sin kos
så slås den sönder, går till vila
huggen av patetens bila
jagad av bedrägligheten
ända bort till evigheten
Livets gråa apelsin
bjuder saft som gammalt vin
Veden gistnar uppå pällen
fukten gnistrar hela kvällen
faller ut ur storm och hud
ärligt inför ärrig gud
växer upp som yra svampar
ystra där i blod vi trampar
letar sig och rustar sig
i lustdemonen kallad Frej
han med sin yva kaxetrut
stilla dör av skam till slut.



5/9 1988