Du kröp under huden på mig,
alltid,
på alla sätt och vis.
Och du bara slet av all hud som fanns på hela mig,
i samma stund som du svek.
Förrädare!
Och det gör så ont.
Allt bara svider och gör ont och det finns inget kvar som skyddar.
Du existerar,
du existerar visst,
men på en annan nivå.
En helt annan nivå.
Ärligt talat tror aldrig den där huden kommer växa tillbaka.
Sluta fängsla mig,
du har inte rätt till det.
Jag hatar dig,
innerligt.
Så jävla mycket.

Du minns den där gången då vi låg sked i min säng,
efter att du sett en av mina ångestattacker första gången?
Den där gången efter att vi gråtit ikapp tillsammans,
när du höll om mig sådär hårt och vi var alldeles nakna?
När jag viskade \"lova att aldrig lämna mig\"?
Jag visste att du ljög när du svarade \"jag lovar, älskling\",
för allt du någonsin gett mig är lögner och svek.
Endast det,
inget mer.
Jag har aldrig betytt något för dig,
och det vet du lika bra som jag.