när jag var liten fick jag
välja kritor på röda rosen på
den varma- avgasrena våningen
och jag valde det finaste märket och baksidorna
intresserade alltid mig och hur
det kunde måla så fint
men jag fick \'24 kritor istället för 48
och där kom de andra och
visade upp sina stora
supersize box crayons
med glitter och
special effects
och jag var väl avundsjuk fast
man vet att det är basfärgerna som syns och
leker viktiga där i lådan
och gul var den färgen som tog slut snabbast
och jag saknar den tiden där
jag sakta lärde mig att det var inte antalet
som hade betydelse
jag ville ha, flest färger av oljepastellerna
färgpennorna
kritorna
och tuschpännorna
men jag fick inte det för jag kunde ju klara mig på färre än
fyrtioåtta
jag saknar den

för när det blir skugga när jag sitter inomhus
så känns det så långt bort
men när jag står på gräsplanen
och tittar rakt fram
så ser jag tio år sen och
det finns inga tio år fram
det är upp till mig själv

och jag vill inte ha för många kritor
för då lär jag mig inte som för 10 år sedan

tio blir elva, det går långsamt men det går snabbt
allting försvinner ifrån mina händer för jag
har inget fast grepp