Medans jag gick igenom den rundade dörren så möttes jag av en vägg av minnen.
Jag föll hårt på knän och jag känner mig förlamad.
Förlamad av den skräck och rädsla som en gång var så verklig.
En person med lockigt svart hår kommer springandes emot mig med ögon glödande av ilska.
En hand greppar min hals och jag försöker att inte skrika.
Förgäves försöker jag i panikens rus att greppa honom. Få honom att släppa.
Greppet hårdnar och jag försvinner för en stund för att komma tillbaka liggandes på smutsigt golv.
Jag ser damm dansa i rummet, solens sista strålar för dagen skiner in i rummet.
Lyckas dra mig upp på knäna, borsta av mig smutsen. Men hans hand greppar runt min arm. River upp mina sår och skrattar.
Något varmt rinner från armen och i hans ansikte finner jag bara rynkor av äckel.
När han ser in i mina ögon så kommer de där leendet, det som jag har så svårt att tolka. Läpparna far upp över tänderna och han låtsas kräkas.
Greppet runt min arm blir svagare. Och jag hör fotsteg som försvinner och en dörr som stängs.
Rädslan och skammen har fått mig att stirra ner i golvet, vågar inte se efter att jag är ensam.

Upptäcker när jag tittar upp och ser så bekanta väggar att jag äntligen kan andas ut. Jag reser mig upp och känner tårar som torkat på kinderna. Knäna värker och jag lägger mig i sängen och blundar.