Så sorgen har funnit sig en boning
i ditt sjuka fågeltunna bröst
Jag hör ditt förra jag genom muren
skrikande med sprucken röst
Olycksbroder, vandringskamrat
utmed en väg full av törnen
Där skuggorna faller allt längre
och bestar lurar i hörnen
Som jag önskar jag hade kraft
att bära din börda en bit inatt
Bara för att sedan få vila här
till ljudet av ditt gamla skratt
Vi blev vänner i nödens tid
en magisk stund mitt i svärtan
I en väntsal på Onkologen
möttes två främmande hjärtan
Genom år har vi färdats
med hopp om att kunna mötas
På en plats en annan dag
där vi inte känner själen nötas
Nu säger du det är dags
för dig att gå och för oss att skiljas åt
Det stora Något har
till sist lyckats vinna, gömt i sitt försåt

Så sorgen har funnit sig en boning....