Min harpa samlar damm
jag orkar inte spela på något så vackert
när enbart vill visa ilska
dessutom faller dess klaffar sönder
och strängarna slits sönder på mitten
i takt med att de där pärlorna från ögonvrån
når golven

Min ilska övergår i något annat
steg två
det är ångest
hjärteskärande & vrålande
och ytterligare ett stadie av ångest
det är panikångest

Som en violinist
med en stark känsla av iver och oro
ljudet blir hysteriskt
ett skrik ner i ett helvetesgap
och allt bara blöder

Som några tabascodroppar
i ett stort jävla sår
som aldrig får tillåtelsen att läka
och salt brukas som strösocker
efter en våldsam natt
innehållande fem timmars råknullande
i en uppriven rygg

Jag inväntar dödsångest
och först nu
förstår jag alla dessa ord
om råttor som gnager inifrån och ut
men det här är nog kackerlackor
och rödmyror