När snön har smält
av solens starka sken.
och gräsbeprydda fält
väntar tåligt på nakna ben.

Och fåglar kommer hem
från varmare klimat
och supen tas vid fem
sen sillen på mitt fat.

Muntra glada miner
efter några fyllda glas.
Semester från maskiner
och kaxiga små as.

Skratt och gråt beblandas
av dem som är på fest.
En stinker då han andas
Han har druckit mest.

Med rester i sin gipa
direkt från syrabad.
Han kan dock ej begripa
att inga kvinnor står på rad.

Ty sånger de må låta
från Taube till Fredmans sång.
Även jag kan då förlåta
att plågan blev för lång.

För ingen kan ju sjunga
alla saknar röst.
Jag fuktar sen min tunga
flaskan är min tröst.

Efter många långa timmar
har festen tagit slut.
Fagert månen glimmar
solens substitut.

Blir sen lämnad ensam kvar
ser de packade hur de drar.
Tänker på kvällen och det som var
städhjälpen narrar och bedrar.

Flaskor, skräp och skit
ligger här och där.
Nu väntas timmars slit,
förbannade misär.

Men först blir det ett dopp
i Mälarens svala vatten
Ska svalka denna kropp.
Min nakenhet skrämde katten.

Som en kork jag flyter
i lugn och harmoni.
Förbannade skit jag ryter
åt lugnets bedrägeri.

En kramp i benet pinar
gör simmandet så svårt.
Ur timglaset sanden sinar
Döden skrattar hårt.

Jag kämpar för mitt liv
försöker hänga kvar.
Räddning är dåligt alternativ
vill ej blotta det jag har.

För hur ska jag då förklara
på ett sätt som låter ballt.
Det märkliga men uppenbara,
saker krymper då det är kallt....