FÖRTYDLIGANDE FÖR ALLA SOM LÄSER MIG. JAG PUBLICERAR ENDAST EGNA TEXTER OCH Solstrale…JAG VISAR ENDAST EGNA SKAPADE VERK. PGA BILDGRANSKNINGEN PÅ SIDAN VISAS TYVÄRR INTE MINA VACKRA SKAPELSER PÅ VISSA TEXTER… BER OM URSÄKT FÖR DETTA! Ensamheten har en kropp (återpublikation från 2016)De finns mitt bland oss, dem som aldrig gör anspråk på en vänskap, de ger och ger av hela sitt väsen, men sedan då vart blir de av...? Ensamheten har en kropphoppet och acceptansen lyser i de snälla ögonen de inger hopp efter vägen bland mellanmänskliga möten. nu är hon hemma ensam ingen bestämmer med henne något möte eller träff ... hon var en sådan som bara fanns flyktigt ute i periferin med sitt enastående lysande men en som innerst inne var rädd att fästa sig vid någon därför hade hon ofrivilligt valt ensamheten före långa varma nära relationer och vänskaper ... de flyktiga ögonblicken leendena hon mötte samtal som började men slutade tvärt dessa var ändå dugliga men nu inte nu nu när hon blivit gammal och sjuk ... hon dog ensam trots att hon hade varit någon för någon trots att hon blev saknad hos dem som aldrig vetat hennes namn trots att de aldrig hälsat på eller firat hennes födelsedag, eller skickat ett semesterkort ... hon var och förblev en saknad pusselbit efter sin bortgång i det stilla samhället Ånger ...
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 153 gånger och applåderad av 5 personer Publicerad 2020-10-01 14:29
|
Nästa text
Föregående Solstrale |