regnet föll så de sprakade 

min cykel framåt for fram 

kjolen i kedjan hakade

for i leran med ett splatt

medan andra vek sig för skratt

väl hemma duschen förvandlades till damm 

jag kunde inte veta 

när jag efter tvålen leta 

att tiden skulle springa iväg 

å halt var golvet ska ni veta 

min kropp sträcktes ut och blev seg

nu sitter jag med lockarna kring panna

det blev vare sig rosett eller sonett

cykeln fram ensam på vägen nu damma

jag själv tröstäter mig mätt

på minnen ifrån fornstora dar

medan jag väntar på min karl 

men ej förrän på onsdag han komma

då hörs ifrån skogen cykeln skalda sonett

cykeln fann sig en cykel-gemål

att vänta på min älskling det jag inte tål

ja - det på mig tar snart kål

men kroppen och håret det har torkat

men nog fick jag en hjärnskakning allt

för jag tycker att jag diktar så korkat...

och int få ja till nån spalt...