Oh cowboy, natten sänker sig, i
svalkan får du vila
Du slumrar nästan redan, under
skymningsranden lila
bedövad av ett slit som endast
somliga förstår
förnöjd i stunden, takten hålles
jämn av smala tår
när brända pannan kyles av
till utblåst skvalmusik
Ditt munspel lever som det vill
med måttlig akustik
Men cowboy, det är inte frid
du känner i din själ
Av tidens alltid spända tråd
har du en egen del

Du har ju sett Den tystes nuna
hånfullt mot dig grina
då alltid hållit dig till schemat
denna räddningslina
Om faran stått dig uppenbar, du
vant har handlat rätt
och räddat liv och egendom
när tillbud duggat tätt
I vackert väder, ömsom i
ett sämre, blir du kung
med rep och rytteri av klass
så vig, så stark, så ung
och vet ändå att trygghet är
ett okänt för din sort
att livet trots dess skimmer är
förtvivlat hårt och kort

På marken stampas gräs och sten av
tunga, dyra kritter
Med ögonen på dem du vakar
där du står och sitter
Kollegorna är lika dig, de
vet att göra sitt
Ibland de mister livet, kanske
snart du mister ditt
Det hugger i dig varje gång
du ser en blixt slå ned
och splittra på ett ögonblick
ett närbeläget träd
Du korsar torra slätters grus
forcerar vattendrag
Att djur kan gå förlorade
du lever med var dag

Oh cowboy, det är magens hunger
som dithän dig tvingar
att allt riskera för att tjäna
rikedomens vingar
De flyger glättigt över dig, du
hör dem någonstans
långt ovanför, att nå till dem har
du alls ingen chans
Ditt munspel gör dig dock tillfreds
och skänker sömnens ro
Du lider inte av din doft
men vad skall andra tro
Förmodligen just ingenting
än det som man kan se
Du är en fattig farmarson
förglömd av Lyckans fe.



6/10 2023