Plöjde serier som barn.
Det fanns en stor låda full med diverse seriealbum, vilket grundlade kvällsläsningen som vana.

Vill påstå att det odlade en kreativitet, plus att mytologi, både grekisk och nordisk, blev lätt att förstå sig på. Vad är mytologi om inte utmejslade, definierade karaktärer, precis som seriefigurerna? Steget till böcker utan bilder blev också en naturlig övergång.

Idag har vi en kader av politiskt korrekta som vill granska, censurera och cancellera den kultur de anser är "problematisk". Ett tag var Jan Lööf i skottlinjen för att det fanns för få kvinnor i hans serier. Nu är det Roald Dahl som nagelfars. En skribent i DN beskyller honom för misogyni, antisemitism och "tjockhat". Vad med Asterix? Är det inte lika mycket "tjockhat" när Obelix vällustigt sätter i sig fyra vildsvin? Å andra sidan, serien har ju ett värdefullt antikolonialt perspektiv då den skildrar en liten by i utkanten av ett imperium som gör uppror mot kolonialmakten.

Kan jag dra mig till minnes att jag som barn någonsin blev ledsen, bestört eller upprörd av någon tecknad serie? Aldrig någonsin. Jag tror heller inte att barn får trauman av serier eller filmer utan av helt andra saker. Min uppfattning är att de politiskt korrekta är vår tids stränga kyrkotuktare med ungefär lika mycket humor som laestadianerna på sin tid. Katekes eller genusdoktrin, sak samma. Allmogen måste uppfostras i rättänk och stöpas i enhetlig form.
Kreativiteten måste övervakas, styras och anpassas.
Eller helt sonika förbjudas, under motiveringen
för barnens bästa.

Serietecknaren John Callahan mötte negativa reaktioner när han skildrade handikappade i den svarta humorns tecken. Hans kritiker blev dock mindre talföra när de blev varse att han själv satt i rullstol men avskydde förment goda attityder och eufemismer i stil med "differently abled".