Jag befinner mig i förruttnelse
halva staden med omnejd är sedan länge avvecklad
allt som nu finns kvar är ett folkhem i förfall
syjuntorna har förvandlats till ensamma rum
där det enda som dröjer kvar är doften av ammoniak

Allt tycks mer mer groteskt under vårsolens skärskådande strålar
det evigt sorgsna patineras med skuggor av den annalkande döden
ljussättningens nakna klarhet får konturerna att blomma visset
allt utan tvekan eller mystifiering

Det hela får mitt hjärta att slokna
man skulle kunna dra det så långt som att säga;
det fylls av hopplöshet

De nakna skorstenarnas galler av vittring;
de som stängde in tankarna med svarta moln av tillväxt;
lovad den in i oändligheten, tills fabrikerna lades ned
och den solhärdade huden på tusen kroppar flyter iväg med vinden

Övergivna betongbyggnationer med oxiderad taggtråd
en industriell kyrkogård gömd under solblekta tallbarr
lukten av myrstackarnas övertagande blandas med den oljiga smutsen
den som fångades under naglarna på de knäckta händerna

Vi rör oss över en stor geografi i detta avlånga land
celldelningen är överväldigande och det sker inte gradvis
alla dessa små städer där livet gick sin gilla gång i glasblåsningstakt
där råvaror förädlades och medelklassdrömmar frodades

Nu döda kroppsdelar i behov av amputering
risken för kallbrand är alltför stor
inristat på kartan är ärrvävnad och fantomsmärtor
vi förvandlas till ett land utan jämvikt, med snedvridna drömmars förverkligande