Tyget fann sig själv blank
genom tre tusen år av matthet
det händer att min själ glänser ibland
av gammal vana mörklägger jag allt

telefonsignalerna väcker mig till liv
överröstar alla skyttegravskrig i mitt inre
byxorna sipprar periferi
slingrar sig helt om min orm

uppfunnen av en slump triumferar synden
järnridån är dragen, showen är slut
ett val av er alla
ett urskuldande skjut

ni vill till månen för en tur?
den matematiskt magiska formelläran bidrar
hermetiskt förseglade samveten driver på utvecklingen
vi ser på med grånande ögon och letar efter ord

samhället perforeras av långa toner på en annan våglängd
utdragna likt silkestrådar spunna med en katts regelbundna spinn
trevande som en älskares smekningar över kopparkanters strävhet
omedelbart konduktiva rysningar som övertar allt