Än genljuder stintans kulning
bland gökens rop i granskogen

Än hoppar haren kråka mot
kvällningen,i disförhöjda släp

Invid en klöver och maskros
beströdd övergiven åkerteg.

Det är det förgångna som går
igen,i nuet så stilla. ..


Inför de varelser som än har
känslo-fyllda ögon att synlig
-göra tillvaron med.

Utan att behöva ställa en fråga
Om vad allt tjänar till?

Med att leva en stund på jorden.