Långt bortom Vindblåsa berg och Vildporla bäck
jag mötte en bärplocka-Hanna så rödnäva täck

Bland grönrisets soltorra spindlaskimra knottkvista fulmygga
satt ävenså Blåklocka-Sanna, den strålande sladdrande trygga,

Och hinkarna stod så bärfulla blå, som drottningsblå-blog 
på långvindla stig vid pölgrusa väg i långsola skönsomra trädstillaskog

De gav mig slätt intet: en kindrosa skymtande gest av blåblicka ordlösa himmelska fnissfullaflicka.


Och hemom jag gick på tallbarradarra ben,
på skakeknaka kottknotta stigar, och vinden i veligasaliga ljuvhuvet ven,
det porlasorla i dumhjärterum, det yrde i Vindblåsa berg - eller blåste i mig -

Och hemma jag halmhamna slagen i ladan, fick tjuta, 
fick vila, fick mycknyktra sakta; avborsta stugsmyga sängslänga ögonasluta -
och drömma!