Signifikant hade jag för mig vad det stod för
och jag frågade farfar när jag bara var en sju
år sådär och han svarade förstås vad det var.
Men nu har jag ingen farfar att fråga om ordet

signifikant, svaret brukar bli att det är tre i och
det börjar på S och slutar på t, med andra fina
bokstäver som hjälp för att liksom stötta ordet
med. Det besvärliga med att bli så gammal att

en vet i ena stunden och i nästa stund, som bara
behöver vara några sekunder bort, är det då som
bortblåst av en härlig bris. Men Lars påstår att
sådan har han varit periodvis hela livet, så länge

han kunnat minnas, för han fick stryk och sådana
där som riktigt syrliga elakheter redan som väldigt
liten. Har han berättat för Margaretha och Sixten,
Eva-Maj och Torkels brorson Tord. Brorsonen sitter

i rullstol sedan barnsben, då hans familj var med
om en olycka på en bro. De stod hela familjen och
såg ned på en fors nedanför bron, en sjutton meter
eller mer. När en långtradare med uttjänta bildäck

hade en slarvig förare som råkade få sladd och så
klämdes delar av familjen fast mellan bilens fram
fart och en del av den nog mur som familjens med
lemmar lutade sig mot då de såg ned mot det fram

rusande vattnet. Tord stod ytterst i bredden, men
hans ben krossades till mos, precis innan lastbilen
for sin kos. Som en luftig seglats for den med ett brak
ut genom det nybildade hålet i muren och tog med

sig stora delar av familjen på sin väg mot himlars
skymning som forsen ibland kallades i folkmun.
Bara Eva-Lill och Tord fanns kvar av samlingen
när föräldrarna och tre av syskonen gjorde sin sista

utflykt för den gången. Forsen nedanför fick sällskap
med fiskarna, kan en väl säga om det äventyret. Sedan
dess har ingen av de överlevande det äventyret någon
som helst dragning åt att se sig om efter en murad bro.




(Skrivet i som rasande' tempo, mitt i svarta nattens
envisa timmar, då sömnen ej behagade infinna sig
och ens jag ingen aning hade om den närmaste tidens
och vad den skulle kunna ha att som bjuda på)