Min vän, du tror väl inte att jag verkligen vill ha dig
Din vänskap är en tröst för mig en flykt från ensamhet
Du lockar mig att röra dig, att lämna det jag äger
Att vila i ditt läger
din mörka lägenhet

Min vän, du är ett under när du verkligen försöker
Ditt huvud går på högvarv när du söker efter svar
Flanörpoet som vindögt navigerar ibland stjärnor
Den största utav hjärnor
Vill be mig stanna kvar

Min vän, jag går nu trots att du förklarat att jag felar
min kropp är allierad med din raka retorik
För jag har gjort det förr, har blinkat bort var ljuvlig hägring
ty varje glimt av fägring
är dock den andre lik

Min vän, vad du är vacker när du snuddar vid mitt inre
vad finner du hos mig som är så rysligt åtråvärt?
Trots att jag går så stannar jag, besatt av själskontakten
Att helt förlora makten
är ljuvligt fruktansvärt

Min vän, jag ser i dig det jag har längtat att få vara
Jag ser i dig det jag så länge bönat om att få
Som spegelbilder gör vi helt av halvor hos varandra
Vi blir två nya andra
fast ändå just vi två

Min vän, du gav mig tid att finna svaret djupt inom mig
Du bad mig vara trogen mig, med friheten att gå
Förförd av ett förlorat själv, du bad mig aldrig stanna
Nej innanför min panna
har striden rasat på

Min älskade, jag går med dig och letar efter svaren
Vi vinglar på en stig som är så smal men lätt att se
Jag håller dig om axlarna, du håller mig om magen
Så gryr den nya dagen
som jag dig velat ge

Min älskade, nu ligger vattenytan blank och stilla
och inga stormar river där inunder som förut
Nu vilar jag hos dig med inget annat kvar att sörja
Vår saga skall just börja
Liksom vårt vackra slut