Vi sitter i bilen. Bältet är som en snara över brösten. I bilen är det varmt, jag får ingen luft. Jag öppnar fönstret. Därute skiner solen som en stor, tjock boll på himlen. Det är gasen som gör att det blir så himla varmt. Ozonlagret som gått sönder. Isbjörnar som drunknar och små afrikaner som dör i hettan. Den varma svetten rinner från halsen ner i linnet. Jag kan inte förstå att man väljer att dö en tid som denna. Men det var precis vad han gjorde.

Sebastian kör de knaggliga vägarna, han säger ingenting under bilfärden. Igår när samtalet kom hade han trott att jag skulle bli ledsen. Han hade stått på vardagsrumsgolvet, lång som en flaggstång och kramat mina axlar. Han hade inte trott på mig när jag sa att jag faktiskt inte brydde mig. Ja, helt sanning talade jag inte. Visst fanns ett intresse. Ett intresse av att det faktiskt, äntligen skett. Ett intresse av ett arv som plåster på såren. Han var död. Kall och frusen som en isglass. Hennes röst hade gråtit och stockat sig och jag svarade lugnt och försiktigt på hennes frågor. Jo, jag var enda barnet. Nej, vi hade ingen kontakt. Min röst verkade lugna min faster, som i flera dagar levt i ovisshet om hans liv och död. Han hade gått bort på sjukhuset, berättade hon.

Bilen hoppar och skuttar på de dåliga vägarna. Från radion ljuder en dålig poplåt som jag inte kan namnet på. Jag känner huvudvärken komma smygande och vilar huvudet mot nackstödet. Sebastian suckar och vevar ner sin ruta. Korsdraget är välkommet. Det finns för mycket träd här i småland. Varenda pinne har sin egen själ, sitt eget liv. Inte får man trampa ner det vackra gräset som växt där sedan de gamla kärringarna var små och aldrig får man plocka en endaste blomma. De är vackrast där de står men de är rätt vackra i min hand också. Gruset knastrar under däcken och något skuttar till i maggropen när jag ser det gula huset torna upp sig vid vägens slut. Vi svänger upp. Längst vägen står små träd, för små för att det ska kallas allé men de är vackra ändå. För djävla många träd.

Bilen stannar. Sebastian öppnar dörren och tittar på det ensliga, tomma huset. Jag kan inte gå ut. Jag kan inte ens titta ditåt. Han finns kvar i de smutsiga fönstrena, det blanka glaset. Han finns kvar i gruset, i stentrappan, i det trasiga räcket. ”Emma?” Sebastian talar lugnt till mig. ”Kommer du?” Jag öppnar dörren, mina fötter känns som bly. Med hjälp av dörren ställer jag mig upp. Det kantiga gruset under mina fötter, den envisa vinden i mitt hår. Det är inget vackert hus. Det är som om åldern och vinden börjat förvandla det till stoft mitt framför våra ögon.

Det fanns visst en tid när han spelade roll. Jag kastade mig i hans armar när han kom på besök. Den dagen var jag lycklig och jag åt av mina vänners avundsjuka. Vi var alla döttrar till mödrar som arbetade tills de inte orkade mer och fäder som inte syntes till mer än ett par dagar om året. Om vi hade tur. Glatt kunde man berätta i skolan om Den Store som hade varit på besök. Hur snäll han var och hur mycket han tyckte om en. Hur mycket man liknade honom och hur många gånger man skulle hälsa på honom över sommarlovet. När han åkte klängde jag fast mig vid min mamma som om jag var rädd att hon skulle försvinna.

Köket är rensat på möbler sånär som på en stol. Det finns blöta fläckar på golvet efter min faster som varit här och städat. Men smutsen har inte gått bort, den verkar ingrodd i plankorna. Köket är litet och ut till vardagsrummet finns ingen dörr. Där står en skinnsoffa utan kuddar. Jag undrar om den någonsin haft några kuddar. Hela huset luktar unken cigarettrök. Jag har alltid associerat den lukten med honom. Inte visste jag att det fanns ett hus som lukten satt fast i. Sebastian rynkar på näsan. Jag vet att jag har varit här en gång förut. Jag minns att vi satt i köket och åt mazariner. Min mamma, min pappa och jag. ”Hur såg han ut, din pappa?” frågar Sebastian medan han tittar upp i taket, liksom synar det. Jag rycker på axlarna. ”Han var tjock. Han drack en massa. Han hade mustasch.” Minnet av hans mustasch som kliar mig i ansiktet när jag kramar hans hals. Den lilla fläcken över hans mun som det växte hår på. ”Han hade gröna ögon.” Jag mår illa, mitt huvud snurrar. Jag sätter mig på den ensamma stolen och lutar huvudet i mina händer. De små bitarna som jag tappat och glömt bort framför mina ögon. De minns hur han såg ut.

På min sextonde födelsedag kom inget telefonsamtal. Den sedvanliga femhundralappen kom inte heller. Det senare sved mer än det förra. Han hade sagt att han ville träffa mig, att jag kunde bo hos honom över sommaren. Jag skrek till mamma att hon fick skydda mig för helvete, skyll på vad som helst. Jag ville inte bo där. Han var en främling. En alkis, en snuskgubbe. Han drack Lapin Kulta och körde av vägen i sin cadillac. Jag läste om det i tidningen som om det var någon annan och önskade på skämt att han hade dött. Ett telefonsamtal mitt i natten. Jag svarade. Hans svullna, sluddriga röst som bad mig dra åt helvete. Tutet i luren när han lade på utan att jag sagt ett ljud. Underhållet kom inte i juli månad, mamma fick låna pengar av sin bror. Jag gick i min systers kläder, vi kunde ha varandras för hon var smal och lång och jag var kortare och lite rundare. Samtidigt köpte han en ny cadillac, ett nytt hus, en ny fru. Jag var inte arg, inte ledsen. Mer uppgivet började jag leta efter hans namn bland dödsannonserna i tidningen. Han blev skyldig mig.

Sovrummet på övervåningen ligger i skugga. Jag står i dörröppningen, på tröskeln. Härinne står allt kvar, orört. Fortfarande ligger de rosa, nötta lakanen på sängen och fortfarande ligger hans kläder på stolen jämte byrån. Det är en sorg som sänker sig. Något stilla och tyst som bor kvar i hans kläder, i lakanen, i trasmattorna. Jag undrar om det var så att han dog på sjukhuset eller om hon ljugit och han faktiskt dött i det här rummet. Liggandes i sängen. Eller på golvet när han försökt ta på sig kläderna. Jag öppnar ena klädgarderoben. Där hänger ett par skjortor. Det luktar svett och gammalt därinne. Under sängen står ett par sandaler med kardborreknäppning. Jag undrar om han blivit så trött att han inte orkat knyta snörena på de andra. På väggen hänger ett foto av honom som barn. Han står med finska flaggan i handen på en gräsmatta. Hans hår är blont, nästan vitt. Han ler svagt.

En sista gång skulle jag se honom. Det var för två år sedan. Han bodde i Hillerstorp ett tag innan de flyttade till det gula huset. Jag gick för att hälsa på mamma när hon slutade för dagen, jag hade varit och köpt chokladbollar. Där, på andra sidan vägen stod han. I brun läderjacka och cigaretten i mungipan. Han var stor fortfarande. Mustaschen var fortfarande tjock och likaså håret på hans skalle. Denna gången kastade jag mig inte runt hans hals. Jag kände en klump i magen och drog tillbaka foten som var på väg över gatan. Han stod där och väntade på något. Han såg upp, rakt på mig. För en sekund trodde jag han skulle känna igen mig. Men sedan släppte han cigaretten och ögonen såg hur foten trampade på den. Jag fortsatte gå. Kanske hade jag fått någon annans ansikte under natten. Kanske fanns det inget kvar som han kunde känna igen.

Från fönstret kan jag se hur Sebastian går över grusgången. Plötsligt stannar han och tittar ut över gräsmattan. Här finns inga träd som man kan störa sig på. Imorgon ska min far gravsättas på kyrkogården. Hans tunga kropp ligger i en kista, påklädd, kammad. Kanske rakad. Imorgon ska vi bära svarta kläder och lägga en blomma på trälocket. Det står en byrå vid fönstret. Knopparna har gått sönder på alla lådor utom en. Jag drar ut den. Där ligger en tom burk Lapin Kulta, papper med finska ord på som jag inte förstår och ett foto. Jag tar upp det. En liten flicka med blont, nästan vitt hår ler åt mig på fotot. Jag känner igen henne. Jag vet vem det är.

Imorgon ska vi gå till kyrkan på första gången på länge. Vi ska sjunga med i psalmer vi inte kan, lyssna på ord som vi inte vet är sanna. Vi ska åka härifrån och inte vara ett dugg klokare.