Hon rör sig med den självklara pondus den äger som aldrig nuddat känslan av icke-tillhörighet, aldrig känt känslan av världens sanna natur: bräckligheten.

Hon inte bara rör sig med en sådan pondus, hon rör sig i den, lever i den, lever inom dess gränser, lever den, är den - för evigt trygg inne i den kvavhet hon inte känner unkenheten av.

Vad hon än skulle säga till dig, skulle det missa ditt hjärta och vad du än skulle säga till henne, skulle det missa hennes.

Men en dag satt hon på bussen, uppklädd, med några från samma värld, och de var lite uppsluppet vilse och frågade lite skämtsamt rakt ut i luften om denna buss möjligen gick till - - -.

Herregud, det kan ju ingen veta, för vi är ju egentligen bilmänniskor, nu råkar vi bara konstigt nog befinna oss på en tarvlig buss och...

Och så svarar en person, att visst, den går dit, jag ska själv dit så jag vet, -och det blev plötsligt ett glatt möte där mellan tio ögon, några sekunders kärleksliknande fenomen som sedan försvann för att aldrig i detta universum återkomma, för allting hade skrikit att allt skulle förbli på sina platser och ingen revolution idag heller och man ser ju redan på kläderna att, så tydligt, eller hur!

Aldrig någonsin skulle du kunna, eller hur? Och inte dom heller, dom skulle aldrig ta steget heller. Vi hade haft en chans där, i ögonblicket, men det var inte deras tanke, bara min, dessutom skulle dom väl till Berit och Hans eller nåt annat ännu mer uppsluppet och där ingår inte en tokpratare på spårvagnen som ger sig till att svara utan att vara direkt tillfrågad, men kul var det och vänligt, visst, men det var ingenting.

Jag höll i mitt snöre, och följde det; jag uppträdde så obefintligt det var möjligt och snart var allt borta och det gjorde ingenting, men det lämnade det vanliga hålet efter sig, som jag redan mätt upp och satt på kartan, men kartan är inte verkligheten, men något hade jag ju varit tvungen att göra. Och kartan finns antagligen bara i mitt huvud.