Klassrummet är som vad man kan förvänta sig i de flesta svenska gymnasieskolor: lätt slitet, med linoleumgolv och väggar som är beige- färgade eller i bleka och trista pasteller, och med tappra försök att tillföra en estetisk prägel genom att hänga upp gardiner och tavlor. Resultatet är inte mycket bättre än vad ursprunget var.

Lektionen ska strax börja, men som vanligt är matteläraren sen. Eleverna släpar sig motvilligt in genom dörren, fastän de försöker lätta upp stämningen genom att prata om något annat än skolan: den senaste filmen på bio, någon snygg kille i prackarklassen, eller den obligatoriska festen som ska förgylla deras lediga helg.

Konversationerna flyter ihop till ett odistinkt surr för flickan som sitter vid väggen; längst in på den högra sidan. Hon är en typisk gymnasietjej, en sådan som inte skiljer sig nämnvärt från mängden, även om ögonen som bara är lite större än vad som är vanligt är noggrant inramade med mascara och eyeliner, och fastän hon är söt och bryr sig om sitt utseende. Hon har håret, det som är tonat bara en nyans mörkare brunt och på samma gång är matt och glänsande, klippt i en halvlång, flikig frisyr, med en lång lugg som hon nästan måste föra undan för att kunna läsa. Hon kluddar frånvarande i sitt skrivhäfte, och märker inte att någon sätter sig bakom henne. Hon känner att personen tittar på henne, och i det ögonblick från det att hon vänder sig om till det att hon uppfattar vem det är, hinner hennes grönblå ögon tydligt visa den avsky hon känner mot personen.

”Vad gör du här?” väser hon. Rösten sjuder av plötsligt väckt och knappt återhållen vrede. Ögonen har mörknat och de stela läpparna dras lätt upp och blottar tänderna i ett rovdjurslikt grin.
Hans reaktion är mångtydig. Först är det som om han försöker kontrollera sina känslor: hans ögon blir hårda och kalla, de markerade käkarna bits ihop och kroppen stelnar till, musklerna spänns som inför ett slag. Det varar några sekunder innan han lyckas dölja det bakom en samlad, oberörd, nästan glättig fasad.
”Självklart är det för att få känna denna överväldigande våg av kärlek. Vad trodde du?” Den allvarliga tonen bryts av ett underliggande skratt. Han får en föraktfull fnysning till svar.
”Förväntar du dig verkligen att jag ska tro på det? Jag vet att du bara gör det här för att irritera mig, och gissa vad… det funkar! Men nu börjar mitt tålamod ta slut, och för ditt eget välbefinnande är det bäst att du inte är i närheten när jag får nog!” Hennes röst stiger en oktav innan hon hinner tala till punkt, men på något sätt gör hotet och ilskan att den är låg på samma gång.

Han håller tillbaka ett skratt, fullt medveten om att hon skulle flyga på honom om han släppte loss det.
”Jag ska tänka på det, men innan jag har kniven mot strupen kommer jag inte att röra mig ur fläcken. Det är alldeles för underhållande att reta dig.”
Hennes ögon smalnar, och den argsinta glöd som är så tydlig i hennes blick blixtrar även förbi i hans; men han är avsevärt bättre på att dölja det. Spänningen är påtaglig, luften mellan dem är laddad och den sprakar nästan; trots att han utåt sett verkar oberörd, men ändå verkar ingen annan i klassrummet bry sig; de är alldeles för upptagna av sina egna liv. Just i det ögonblicket behagar läraren slutligen att dyka upp, med rosiga kinder och rufsigt hår. Hon ställer ned portföljen på katedern och blickar ut över klassen. Hon får genast syn på honom och hon höjer frågande på ögonbrynen.
”Har du gått fel, Michael, eller tycker du så mycket om mina lektioner att du vill ha två pass på samma dag?” Resten av klassen skrattar åt det; väldigt få av dem kan se nöjet i att läsa mer matte än vad som är absolut nödvändigt.

Han ger henne ett snett leende som skulle kunna få de flesta på fall.
”Varför skulle jag annars vara här? Jag behöver hjälp med några algoritmer inför provet på onsdag, och…” han hinner inte avsluta meningen innan hon avbryter. Det är tydligt att han har lyckats charma henne.
”Javisst, det är klart. Jag kommer och hjälper dig när de andra har kommit igång.” Läraren vänder sig om med white-board pennan i högsta hugg, och börjar gå igenom något på tavlan.
Han sitter och trummar en mycket låg och invecklad rytmslinga med fötterna mot golvet, samtidigt som han iakttar flickans rygg. Ljudet irriterar henne, det märks tydligt på hur stel och spänd hennes rygg och axlar är; som om hon verkligen försöker att ignorera honom och inte vända sig om. Han skrattar lågt för sig själv, ett mjukt och muntert ljud, övertygad om att hon snart kommer att få nog och vända sig om ändå. Hon håller ut oväntat länge, men han kan se hur musklerna i hennes underarmar spänns när hon knyter nävarna, och han nästan känner hur hon gräver in naglarna i handflatorna för att motstå impulsen att klösa ögonen ur honom.

Så vänder hon sig plötsligt om, mycket hastigt, och håret flyger runt hennes ansikte som en flikig solfjäder. Hon sveper det ilsket ur ögonen och stirrar stint på honom.
”Slutar inte du ögonblickligen upp med dina irriterande imbecillfasoner kommer jag med nöje att kicka ut din beniga häck så hårt ur klassrummet att du inte kommer att kunna sitta ordentligt på en vecka! Så håll tyst!” En ”normal” person skulle omedelbart ha ryggat undan inför hennes heta vrede, men han matchar den bara med en lika intensiv blick och ler ett retsamt leende. Det gör henne så rasande att hon förlorar talförmågan för en kort stund, totalt inriktad på att inte kasta sig fram och strypa honom med sina smala händer, innan hon med en grimas av avsmak vänder sig tillbaka mot sin mattebok och spenderar resten av lektionen med att ignorera honom så gott det går.

Kort därefter tar lektionen slut, och varje vettig person skyndar sig ut ur klassrummet för att försöka absorbera några av vårsolens varma strålar innan de vallas in i byggnaden på nytt för ännu en lektion. Hon skickar iväg ett sista brinnande ögonkast i hans riktning innan hon rafsar åt sig sina saker och skyndar ut tillsammans med resten av klassen. Han gör en ansats för att resa sig upp och följa efter henne, kanske med en önskan att konfrontera henne, men så ändrar han sig och sitter kvar. Då faller masken av honom. Hans ögon visar den malström av känslor som han hela tiden dolt, och förvirringen på hans ansikte är total. Han kan inte förstå vad det är som händer, vad han verkligen känner. Han suckar tungt och lägger huvudet i händerna. Han sitter så en lång stund. Så samlar han sig på nytt, drar händerna nästan förtvivlat genom det mörklockiga, kortklippta håret och går ut ur det tomma rummet.

*~*~*~*~*~*~*~*~ *~*~*~*

Helgen har äntligen kommit, en kort sekund av frihet innan man återigen dras in i vardagens monotona gråtoner. Festen är lyckad; musiken dunkar i högtalarna, och när klockan passerat tolv är stämningen på topp bland de mer eller mindre berusade ungdomarna. Han står med sitt kompisgäng, ett glas i handen, men det är tydligt att han har tankarna någon annanstans. De andra pratar och skrattar, men han deltar bara halvhjärtat och spanar hela tiden efter någon i det halvskumma rummet. Helt omärkligt kommer även hon in, och trots att det är henne han söker efter, upptäcker han henne inte till att börja med. Självklart finns det andra som gör det; inte minst de alltför överförfriskade killarna som står närmast dörren. Men de bryr sig inte om att hennes ögon är ovanligt blå ikväll, eller hur de verkar ha sugit åt sig den färgen från den petrolblå tröjan hon har på sig; nej, de är mer inriktade på hur hennes ben ser ut med klackar och knäkort kjol.

De går fram till henne, börjar prata, men man hör inte vad konversationen handlar om, musiken dränker alla ljud. På hennes gester kan man se att hon inte uppskattar deras påträngande närvaro; när en av killarna lägger armen runt hennes axlar slår hon ilsket bort den, hennes hållning är avvisande, och på hennes ansiktsuttryck syns det att vad hon än svarar dem så är det inget vänligt. Det är då han upptäcker att hon har kommit dit. På en sekund inser han den situation hon befinner sig i, och även att killarna inte kommer att gå därifrån för att hon säger åt dem; jämfört med dem är han en gentleman, men han vet ändå hur det manliga psyket fungerar. Hans ögon är hårda när han går emot dem. Fortfarande hörs ingenting förutom musiken.

Han lägger en tung hand på den närmaste killens axlar, denne vänder sig om och värderar snabbt nykomlingen. Det hela har en mycket primitiv känsla; nästan som två varghannar som står och morrar åt varandra på styva ben med raggen rest. Michael är längre än den andre, slankare men också mer atletisk; musklerna på hans armar och bröst skymtar fram genom tröjans tyg när han knyter nävarna. Korthuggen ordväxling följer, men det är vad deras kroppar säger som är det intressanta. Hans meddelar klart och tydligt att försvinner inte de ögonaböj så kommer han gladeligen tillfoga dem avsevärda mängder smärta, och även om det sker motvilligt så inser de att han i denna situation är alfahanne, och de lämnar scenen.

Musiken verkar sjunka undan så att dialogen mellan de två kvarvarande hörs, klart och tydligt. En del av henne är lättad över att han kommit till hennes undsättning, men hon kan ändå inte släppa den gamla reaktionen att få taggarna utåt så fort han är i närheten. Fastän han inte är mer än någon decimeter längre än henne verkar han torna upp sig när han stannar några steg ifrån henne.
”Jag borde väl tacka dig för hjälpen, men tro inte att jag är glad över att se dig.” Hennes röst är likgiltig men med små, vassa nålar dolda under ytan. ”Jag hade kunnat klara det själv.” Hon verkar nästan utmana honom att säga emot, allt för att få en orsak till att återuppta den invanda fientligheten. Han tvekar ett ögonblick, osäker på om det han tänker på är så klokt, men alkoholen han druckit gör honom oförsiktigare än vanligt.
”Du behöver inte tacka mig, jag skulle ha gjort samma sak för vem som helst.” Hon blänger surt på honom. Han går ett steg närmare. ”Men om vi nu antar att jag gjorde det speciellt för dig, så vill jag ha något i gengäld.” Rösten får något obestämt och beslöjat över sig, de mörka ögonen har en annan intensitet.

Den gamla vanliga fnysningen hörs från henne. Hennes svar är hätskt och sarkastiskt.
”Jaså, du? Men tro inte att jag tänker slicka dina skor av ren tacksamhet. Vad vill du ha?”
Först svarar han inte, bara studerar hennes ansikte med en fundersam min.
”En kyss.” Först står hon helt stilla och stirrar klentroget på honom, för ett ögonblick osäker på om hon hört fel. Sedan börjar hennes ansikte hetta och det antar en rödare nyans. När hon övertygat sig själv till fullo om att hon verkligen hört rätt slinker ett litet hånskratt ut och studsar mot hans avvaktande fasad. Orden snubblar till en början över varandra när de kommer ut ur hennes mun; det är tydligt att hon är upprörd.
”En kyss?! Vad fan tar du mig för? Du kanske tillfälligt har glömt bort det faktum att jag avskyr dig!”

Hans ögon är som glödande kol när han kommer närmare. Hon reagerar på hans kroppsspråk utan att tänka på det och backar tills hon plötsligt står med ryggen tryckt mot väggen. Hon tittar lite nervöst åt sidorna, som ett jagat djur som plötsligt finner sig instängt i ett hörn. Han stannar upp när han ser det, men placerar sedan händerna på bägge sidor om henne så att hon inte kan röra sig och lutar sig fram. När han talar är hans röst låg, hes och intensiv och sänder en rysning genom henne. Hon stirrar på hans mun, hur läpparna rör sig, väter nervöst sina egna med tungan och flyttar blicken till hans markerade kindben, sedan till ögonen; ofattbart djupa och med ögonfransar som ligger som svarta solfjädrar mot den gyllene huden när han blinkar.

”Med tanke på vad jag hjälpte dig undkomma tycker jag att jag begär väldigt lite. Jag skulle kunna ta mycket mer; det de var ute efter… och mer därtill.” Han stannar upp och borrar in sin mörka blick i hennes; märker hur en ofrivillig darrning undslipper henne. ”Och jag tror inte att du skulle misstycka,” tillägger han med ett litet leende, men blir genast allvarlig igen. ”Hur ska du ha det? Du prövar mitt tålamod.” Hon står mållös, oförmogen att röra sig eller säga ett enda ord. Hon har aldrig sett den här sidan av honom tidigare, och samtidigt som en del av henne känner sig dragen till det är en annan del orolig över att hon inte vet vad han är kapabel till.

Hela hans sätt avspeglar otålighet, och när den rinner ut tar den nya djärvheten över. Bara ett halvt steg till så har han tryckt upp henne mot väggen, och innan hon har en chans att göra motstånd kysser han henne med oväntad hunger. Istället för den förväntade handen som slår till honom på kinden kysser hon honom tillbaka. Han bryter sig loss och tittar förvirrat på henne. Hennes ögon är halvöppna och glansiga som av tårar, pupillerna är utvidgade så att bara en liten strimma av blågrönt glitter finns kvar; han vet att hans egna ögon är nästan kolsvarta. Han kan känna hennes snabba och ytliga andetag mot halsen; rytmen är ojämn.

Han böjer sig ned igen och kysser henne på nytt, mjukt och långsamt. Ett ögonblick verkar de nästan bli ett, när hon virar armarna om hans hals med en liten suck. Han avslutar kyssen lika plötsligt som den började, rätar på sig, kastar en sista outgrundlig blick på hennes ansikte och går därifrån, helt oväntat. Hon står kvar, omtumlad, lätt darrande, med blodet som dunkar i öronen som en andra bastrumma, och ett ansikte lika vidöppet som en bok där känslorna jagar förbi som söndertrasade moln. Den gamla avskyn skymtar förbi, inte helt bortglömd, men det som dominerar är ändå de känslor som hans kyss väckt, och en allt överskuggande förvirring.

*~*~*~*~*~*~*~*~ *~*~*~*

Hon går in i sitt rum, frånvarande, som om hon vandrar omkring i en drömvärld. Hon kryper ner i sängen, bryr sig inte om att ta av sig kläderna, stirrar oseende upp i taket ett tag innan hon somnar. När sömnen griper tag om henne viskar hon ett enda ord; knappt hörbart glider det över hennes läppar. ”Michael…”