Hennes mun ett stort, runt O. Hennes hår i stripor längs det fårade ansiktet. Ögonen brinner. Hon skriker. Hon pratar om inälvor, om kvinnans livmoder, de svartas apliknande skallar, judarnas griskroppar. De homosexuellas avföring. Hennes skylt är en ren provokation. I hennes verklighet finns ingen himmel, här är vi alla syndare.

Solen skiner med förnyad styrka över stenmonumentet som hyllar soldaternas ära. I träden sitter fåglar och kvittrar, de ackompanjerar hennes starka röst som bärs av vinden bort mot stadens gräns. Något i hennes röst, hennes uppenbarelse har fått mig att stanna till. Jag står med min påse köpta vykort över den vackra staden som inte verkar bära några spår av hat; de visar bara monumenten, den stekheta solen, leende människor med glassar i händerna. Solen steker min rygg, svetten rinner ner längs min ryggrad.

Jag frågar mannen jämte mig om han sett henne förut. Henne skrikande har övergått till ett slags sjungande som konstigt nog inte är mer behagligt för öronen. Han skrattar åt mig, hans vita tänder lyser i det solbrända ansiktet. Lilla flicka säger han fastän jag är över tjugo, hon har stått på samma plats i över tjugo år. De driver med henne, spottar i hennes hår, förstör hennes skyltar. Men hon kommer tillbaka och står här varje morgon. Han rättar till hatten. Säga vad man vill, men hon är i alla fall trägen.

Lukten av damm tränger sig in i min näsa. En kvinna med sjal runt sitt huvud går försiktigt förbi. Hennes mörka ögon ser skrämt på kvinnan med skylten. Hennes lysande ögon riktar sig som en projektil mot kvinnans huvudduk; hon springer fram och trycker upp skylten i hennes ansikte och skriker något om hennes mörka hud och den stora magen under klänningen. Kvinnan försöker värja sig men de spärrar hennes väg. Instinktivt lägger hon sin hand på sin spända mage. Dessa kvinnor med hål istället för tänder, med sina kvistar istället för armar skriker med en väckelse lika lidelsefull som en särskild död för tvåtusen år sedan. Människorna står och glor på henne, hindrar henne inte men hjälper henne inte heller. Hon knuffar dem, tränger sig, ser dem inte i ansiktet och börjar springa vägen fram.

Lädret kring hennes bibel är svart. Med små, försynta guldbokstäver står det namnet på boken. Hon griper den som det vore hennes sista mål i livet. Hennes röst kan alla svar, den dömer hennes åskådare. Jag vet inte om det bara är jag som mår illa av hennes redogörelser och förbannelser. Om de gjorde det visar de det inte. En del ler mot henne, tar kort på henne, skrattar åt hennes skyltar och budskapet på hennes t-shirt. Någon kastar ett ägg. Sedan kommer ett till. Som i slowmotion ser jag hur de flyger genom luften och med ett litet knäckande ljud träffar hennes huvud. Äggulan gör hennes hud blank, den rinner nerför hennes kind. För ett ögonblick släcks elden i hennes ögon, hon ser ner i marken. Just då är det bara en gammal, förvirrad kvinna som står där, ingen provokatör. Ingen profet. I kväll går hon hem, tvättar sitt hår och ställer undan sina skyltar för natten. Imorgon kommer hon att stå på samma plats igen. När hon slutligen ser upp möter hon min blick.

Hon känner igen en syndare när hon ser en.