Ett äldre London, omkring förra sekelskiftet.
Mulet och regnigt, molnen är grafitgrå och hänger tunga över hustaken.

Ett svart paraply rör sig genom folkvimlet. Mannen som bär det är ung vid första anblicken; de enda rynkorna som korsar den gyllenbruna huden sitter nästan omärkliga i vrårna på de stora, mörkbruna ögonen. Håret är halvlångt och lockar sig lätt i den fuktiga luften, men dess blanka svärta bryts inte av något annat än den snövita strimma som slingrar sig genom den långa luggen. Bara i mustachen och det välansade lilla skägget som ramar in den smala munnen finns några grå strån.

Vinden ökar plötsligt i styrka och leker förtjust med hans långa svart rock så att en välskuren kostym och en röd halsduk blir synliga. Han bryr sig inte, utan går vidare med portfölj och paraply i ett fast, handskbeklätt grepp.

Någon meter bakom honom går tre andra män, som hela tiden har sina blickar stint fästa på det framförvarande paraplyet. Regnet upphör snart, på sedvanligt London-vis, och mannen fäller ihop sitt paraply och svänger in på en mindre livlig väg. Just som han viker runt hörnet kastar han en snabb och förstulen blick över axeln mot sina förföljare. Munnen lyfts i ett snett leende, och något skymtar förbi i de mörka ögonen.

Han fortsätter att gå som vanligt, men efter att ha bytt riktning ytterligare några gånger slinker han tyst in i en portuppgång.
Männen svänger runt hörnet och hinner gå några steg innan de upptäcker att han är försvunnen. De tittar förvirrat på varandra.
\"Godafton, mina herrar. En trevlig kväll för en promenad, inte sant?\" hör de från en mörk portöppning. Rösten är djup och ung. Mannen stiger ut i gränden.

\"Jag förmodar att ni önskar tala med mig, annars skulle ni måhända inte ha följt varje steg jag tagit den senaste timmen?\"
En av männen stiger fram.
\"Herr Bloomswell vill tala me\' \'n. Skicka\' oss å hämta \'n.\" Han talar släpigt och med en grov dialekt. Den andre ler.
\"Nå, det var väl det jag antog. Men då är jag rädd att vi står inför ett dilemma. Denne Bloomswell skickade er för att hämta mig, och jag hyser inga som helst planer på att följa med. Så som jag ser det kan ni för all del försöka \'övertala\' mig om att ändra mitt beslut, men med ert eget välbefinnande för ögonen avråder jag er från tankar av sådan art.\" Han står lugnt kvar medan männen försöker begripa vad han sagt. När det slutligen går upp för dem samtalar de med låga röster innan de vänder sig om, alla tre samtidigt, och börjar gå hotfullt mot mannen. Han suckar uppgivet och ställer ned portföljen invid väggen.
\"Jag trodde väl inte det. Så synd.\" Ögonen glittrar upprymt, och hans röst har ett förnöjt tonfall.

Han håller fortfarande det hopfällda paraplyet i högerhanden, och efter att ha mjukat upp axelmusklerna med några snabba rörelser, kastar han plötsligt upp det i luften med en snärt från handleden. Männen stirrar fängslat på det när det snurrar genom luften. Mannen nappar till sig det på nytt, glider in i en fäktningsposé med paraplyet riktat som ett svärd mot dem och ler retsamt.
\"En gardé, antar jag.\"

En av dem förlorar tålamodet med den här underligt irriterande och teatraliskt uppblåste karlen och måttar ett slag med en näve stor som ett grytlock mot hans oskyddade huvud. Mannen glider lätt undan, den svarta rocken virvlar runt honom, och i förbifarten passar han på att dela ut tre snabba stötar med paraplyets spets mot anfallarens mage, något som får denne att stanna upp och kippa efter andan.

De andra två har hunnit fram då och anfaller samtidigt, den ene med en högerkrok och den andre med en kort järnstång lyftad. Synbart utan ansträngning sjunker mannen ned på huk med det ena benet utsträckt i hela sin längd åt sidan. Hela tiden i fullkomlig balans skjuter han blixtsnabbt ut vänster armbåge, som träffar den ene mannen på insidan av knäet och får denne att vackla åt sidan. Samtidigt flyger det tidigare utsträckta benet upp i en hög båge som får hans stövelklädda fot att träffa den andre mannen på ett mycket känsligt ställe. Som om rörelsen aldrig avbryts rullar han hastigt bakåt och är smidigt på fötter igen innan männen ens har förstått vad som träffade dem.

\"Fortfarande lika övertygade om era handlingars väg, mina herrar?\" frågar han, utan minsta tillstymmelse till tung andhämtning.
Den förste ruskar på huvudet, som för att få bort dimman som sänkt sig över hans blick, och tar några steg framåt. Den svartklädde suckar på nytt, till synes uppgiven inför deras dumdristiga ihärdighet.
\"Nej, tydligen inte.\"

Innan den förste hunnit ta sitt första steg möts han av en hög snurrspark som träffar rakt i bröstet och fäller honom till marken för stunden. Ett snabbt sidsteg. En handledssnärt, och den andre motståndarens huvud möter stenväggen på ett sådant sätt att han snabbt äntrar sömnens scen.
Den siste tittar vilt omkring sig och hinner faktiskt ta några springande steg ut mot gatan innan paraplyets tunga trähandtag träffar honom i bakhuvudet och låter honom ansluta sig till sin vän.

Den förste busen försöker fortfarande resa sig på vingliga ben, men en flygande spark sveper bort fötterna under honom. Ett par kyliga fingrar trycker lätt mot den tunna huden bakom hans öra.
\"Sov gott,\" viskar en röst innan allt försvinner i intighetens svärta.

Mannen reser sig upp, borstar bort en inbillad fläck från den svarta rocken, plockar upp portföljen och går lugnt ut ur gränden, med ett muntert leende lekande i mungiporna.

Regnet börjar falla på nytt. Ett svart paraply fälls upp i folkvimlet.