jag vet inte varför.. men allt känns så hopplöst.. jag fyller 15 år om 11 dagar tror jag... 4 aug är det iaf... och jag vet inte om någon kommer minnas.. det är viktigt för mej att bli 15.. det är som ett kapitel i mitt liv har avslutats. jag är absolut inget barn längre. kan ingen fatta det ?! ingen förstår mej ju.. jag har ju mina kompisar och vänner.. men ingen känner mej så som jag vill att de ska göra... ingen fattar mej ordentligt.. jag tror jag överreagerar allt, nej, jag VET att jag överreagerar med allt.. jag hade lite problem med en kompis, men det va det tydligen bara jag som hade, inte hon, och jag va superdeprimerad i kanske en månad, medans hon hade glömt bort det... egentligen har jag inga \"kompisar\"... de är bara bekanta.. för ingen ringer ju mej.. någonsin. ingen hör av sej, om jag inte gick i samma klass som några av dem, eller de hade min msn, eller liknande, så hade de solklart glömt mej... jag har inte varit mitt gamla jag på månader.. det har försvunnit.. \"tonårsdepression\" säger nån. \"det är bara dina hormoner\" säger nån annan. varför skulle det vara det ?! är inte mina känslor och intryck riktiga ? är inte jag viktig ? vad gör er som är äldre så jävla speciella ? jag pallar inte. jag är inget rikemansbarn. jag är inte bortskämd. det här låter nog konstigt, men , jag är skitledsen över att jag inte kommer få något i 15årspresent av min pappa... min brorsa fick hjälp med pengar så han kunde köpa moppe.. jag vill ha en moppe mer än något annat... 5 av mina \"kompisar\" har fått en vespa av sina föräldrar.. jag får inte ens ett äppelhelvete. jag får kanske 100 spänn av mamma.. bättre än inget, men endå. 15. FEMTON. fatta hur mkt det är för mej?! jag har alltid blivit kallad liten. aldrig har någon tänkt på mej med respekt. ingen uppskattar det jag gör. vafan gör jag för fel ? nu när jag blir 15 ska jag för i helvete synas. alla ska se mej. det är det enda folk behöver veta. jag tänker göraprecis vad som kommer mej för. så folk lär känna mej, och kommer ihåg min jävla födelsedag.