Det var en mörk höstkväll. Löven prasslade när mannen gick mot sjön. Sjön var spegelblank,

inte ens fiskarna orkade plaska idag. Mannens fotsteg var tunga. Han längtade efter lätthet, att få flyga iväg, han ville inte vara tung, inte vara ute och agera läskig. Han ville vara en ängel.
En ängel och sjön

verkade oändlig den här kvällen. Hela luften kändes tung mot mina axlar, där jag stod bakom trädet

och önskade att han var en ängel. Skulle han någonsin få bli det? Eller skulle han bara gå ensam på jorden, där ingen brydde sig om honom?

Han skulle kunna göra slut på det. Här och nu. Han kunde inte simma, skulle han bli en ängel om han dog?. Skulle den där guden som påstods fanns där uppe ta emot honom? Han tänkte på sitt liv, hur det såg ut. Alla val han gjort,

de han önskat han gjort, men inte vågat. Alla hans brister lagrades på varann. Ängel? Hade han det som behövdes?

Hade han varit tillräckligt god för att komma till himlen? Den frågan frågade han sig själv- Är jag värdig att passera Guds portar? Han tittade ner på den bläcksvarta sjön som låg nedanför. Vad skulle hända om han inte kom till himlen? Vågade han ta risken?

Tanken var både frestande och skrämmande, det skulle ju vara så enkelt: Ta farväl av livet och hoppa.

Men plötsligt kom han att tänka på katolikerna. De trodde att man hamnade i helvetet om man tog självmord. Han vände sig om. Idag var inte dagen han skulle dö. Han skulle leva och ändra sina vanor. Då skulle han kanske bli en ängel, när döden fick tag på honom...
Han ryckte till och såg döden närma sig. Ögonen lyste som billyktor. Döden öppnade munnen, och ut kom ljudet av en biltuta. Mannen såg skräckslaget på döden, och plötsligt flög han, långt och länge, innan han landade i ekan med ett brak. Döden hade fått honom.