Purpurröda var klänningarna där de fladdrade för vinden som otämjd drog fram över fälten. Vinrankorna böjde sina nackar, lätt till bugning. Skuggan skyndade sig, snart var den ikapp.Sångerna ljöd över nejden, klaganssånger ropades ut med förtvivlade kvinnors brösttoner. Orkeslösa släpade de resterna av krigslystna, tappra män. Barnen gick svårtröstade bredvid sina fäder. Värken tar ton och virvlar med orkanstyrka över fälten, drar med sig vinrakorna vars ödmjukhet inte räckte för att stävja fruktan. De gamlas pergament hänger rullade över ryggen på de små. Budet var svårt att bära, nästintill omöjligt. Tiden var utmätt för dem som låg på båren. Våren hade gjort en oförglömlig ankomst, inte som vanligt med fågelkvitter och knoppande äppelträd. Skräpet brinner, lågorna förtär allt ätbart på sin väg. Tyngden i fotstegen tog ingen miste på.
Hade vi valt det eller var det en gåva? Vem lämnar en sådan gåva och föväntas det något tack?