Min kudde doftar fortfarande av dig.

Jag förstår mig inte på dig någonstans. Du är nog en av de mest komplicerade människor jag träffat på i mitt liv. Jag vill inte att det jag sover mot skall lukta av dig. Du förstör mig. Varje kyss är som du tar en liten bit av mig och slänger den någonstans där någon aldrig kommer hitta den igen. Varje gång du vidrör mig vill jag helst av allt ta din hand och trycka bort den. Ändå ligger jag där, helt avslappnad, mitt huvud mot ditt bröst och önskar att du aldrig skall gå. Att jag skall få ligga så där, med din arm betryggande runt mig, så länge jag bara önskar. Jag vill ligga och bara vara, men samtidigt önskar jag att dina läppar skulle närma sig mina, för jag tycker om din vackra mun. Jag tycker om hur du smakar och hur dina läppar försiktigt smeker mina. Jag tycker om hur det känns som jag inte kan komma närmre intill någon. Hur du håller mig, varsamt men ändå så hårt och bestämt. Jag tycker om dina armar, de som är muskellösa och fulla av små söta fräknar. Jag tycker om hur dina fingrar vidrör min hy, så mjukt och försiktigt, som om min hy skulle spricka om du petade lite hårdare. Jag tycker om hur dina ögon tittar in i mina. Det är underligt att jag aldrig lagt märke till din ögonfärg förut, blåa. Fast egentligen så är det inte färgen man ser när man tittar in i dina ögon, man ser rädsla i dina ögon. Rädsla och sorg, vet du det? Du avslöjar dig. Så vill du fortsätta leka din lek kan du blunda. Fast du är vackrare med öppna ögon, du är nog vackrare hela du om jag tänker efter, när du är närmare mig. Alla de andra hade nog velat beskriva dig som snygg, läcker. Vet du, jag ser dig aldrig så, fastän jag vet att de har rätt. När jag ser dig, ser jag en skev människa. Speciellt om jag vaknat på en, viss, speciell sida den morgonen. Då är du skev. Precis som på kortet du visade mig i förmiddags, när vi vaknat, med ett uppspärrat öga och ett halvstängt. Skev för att du har en sak du tänker, en sak du säger och en sak du gör. Som du inser så mycket om dig själv, du vet det, erkänner för både dig själv och andra, men inte gör någonting åt. Det är därför du ligger och bölar på kvällarna, du tycker du beter dig illa, som ett svin, därför gråter du. När du säger så vill jag mest av allt bara ge dig en stor örfil, skrika till dig att du inte är något svin, skrika att du är en av de underbaraste och härligaste jag mött på länge. Samtidigt vill jag lägga en arm runt din hals. Gråta för din skull. Gråta för min. För det värsta är att jag vet att jag är precis likadan, lika komplicerad, lika oförmögen att göra något åt det jag ställer till med, gång på gång. Att be om ursäkt är inte rätt sätt att försöka ställa saker och ting till rätta. Inte när man vet att man kommer göra om samma sak igen. Därför ber jag dig, därför är jag tyst, snälla, säg inte förlåt för att du lämnar mig, inte den här gången också. Säg inte att du är ett svin. Jag orkar inte höra det en gång till. Jag har hört det förut. Ligg inte hemma och gråt i sängen för att du har gjort mig så illa, ligg inte och gråt för alla hjärtan du vet att du krossat, säg inte att du alltid gör så. Avsluta inte med att be om ursäkt och säga att du är ett svin. Avsluta inte med att snyfta till. Avsluta inte med att ringa och gråta i luren. Avsluta inte med att ringa om en vecka och be om ursäkt för att du träffat en annan. Ring inte och säg att du träffat någon annan, be om ursäkt för att du träffar henne och säg att du är ett svin. Jag har hört det förut. Det räcker, snälla säg inte förlåt för någonting du vet att du kommer göra om. Jag ger mig in i det. Jag vet hur du är. Det har jag sett i dina blå ögon, när de tittade så där djupt in i mina. Du är skrämd, rädd och plågad. Rädd för någonting som känns, något som kan såra dig. Det är därför du gråter om nätterna. Jag vet, jag är likadan själv. Det är därför jag trivs så bra i dina armar, med dina läppar mot mina, med dina glödande, mjuka händer mot min bara hud.
Det är därför jag älskar din doft på min kudde.
Det gör att jag kan minnas dig igår, så som jag vill minnas dig. Jag vill minnas den trygghet jag kände, du utstrålade, den jag saknar och suktar efter, fastän jag vet att du inte har någon trygghet att erbjuda ens till dig själv. Jag saknar dig redan, du vackra, du komplicerade, du sårade och du rädda.
Jag saknar dig för jag känner doften du lämnade kvar innan du gick, nu, innan jag ska sova.

Min kudde doftar fortfarande av dig.