Jag sitter i mitt rum
väggarna är vita igen
de som en gång var fulla av färg
som långsamt skulle rinna av
under en tid av
så mycket rädsla för
mina egna känslor
och den ovisshet
som den tillförde mitt liv
jag tror väntar
på någonting hos dig
som aldrig kommer
för jag hittade det bara
hos honom.

Han tog en pensel
Doppade den i färg
Och drog över min tomma vägg
Han var den som målade mitt hjärta
I världens alla färger
och den som lärde mig att återigen le

Men i samma stund som du sa
att du önskade mig
stängde jag honom ute
undvek hans ögon
och svalde kärleken
låste in den djupt inom mig
och kastade nyckeln.

När väggarna började tappa
färgen som han
Gett dem
Och mitt hjärta smärtade
Av saknad
Sade jag åt dig att gå,
om än bara för en stund
för jag vet att han redan då
glömt mig

det är därför jag nu
återigen kysser dina läppar
och när jag känner min ensamhet
är det dina vackra armar
runt mig
som jag saknar
men i de drömmar
som är bortom min kontroll
är det hans ansikte jag ser
hans hår som blåser i vinden
hans ögon som lyser
hans mun som ler
och hans händer som mjukt
för penseln över mitt hjärtas
ömtåliga väggar.