Jag vet att verkligheten inte är som på film
Jag vet att i verkligheten måste man ta konsekventerna.
Jag vet att man inte alltid får som man vill
Ändå kan jag inte låta bli
Du springer runt i mina tankar dag och natt,
och jag gör inget åt det.

Jag är spröd nu,
Lika spröd som en maräng
Så vad väntar vi på?

Att det ska bli som på film? Där det inte finns några gränser?
Att vi bara kan radera allt som blir fel, klicka på delete, slänga konsekventerna i papperskorgen?

PÅ DET TILLFÄLLE DÅ DET INTE FINNS NÅGOT ANNAT FÖR OSS ATT GÖRA ÄN ATT BLI UPPSLUKADE AV VARANN?

Du väntar på rätt tillfälle,
och jag väntar på dig.