Nu verkar sommaren så långt bort,
i ett hav av gulbruna blad stod jag idag
och mindes er

de månader då ljuset övervinner mörkret
men då natten ändå aldrig verkar ta slut

de månader då den vackraste klänning ni bär
är den som solens strålar målar på era kroppar
dag efter dag

längs Stockholms gråa betong där
våra asfaltstårar nu bildat floder
får jag gå och driva mig själv till vansinne

i det blåa som överlappas av det bruna
i det blonda som allt mer ofta görs sällskap
av det mörkt svarta, får jag drömma

tillbaks var jag, i de dagar och nätter
då Stockholm sätts i brand utav er
och där ni sätter eld till våra hjärtan

där våran blyghet sätter stopp
för våran önskan att dyrka

jag hoppas ni inser, oh ni gudinnor,
hur eran skönhet är så efterlängtad just nu

nu när Stockholm kräks depressiva färger
och våra asfaltstårar snart
översvämmar oss