Ett ansikte vänt emot mitt,
ett ärr från förr
viskar om osagda ord
i väntan
på nya
verkliga.

Innan du somnade
kysste jag din kind,
men tåren som föll
från mina förr så betraktande ögon
stannade inte för att påminna dig,
utan följde kindens mönster
för att torka
på den plats
du älskade
att lämna dina kyssar.

Sakta sköljer minnen bort fotspåren
vi lämnade på stranden
i väntan
på nya.

Mina sinnen minns dig
som om det var igår
vi lapade kärlek
ur önskebrunnens djup.

Vårt liv
blev vårt
för sekunden
av ett liv.

Smärtsamma ord ekar
och mina ögon sluts
för att inte höra
dina ord
som aldrig
blev sagda.

Tåren du aldrig såg,
bränns
fortfarande.