Jag blev medlem
på en trevlig sida.
Där kunde man sina
dikter sprida.

Skrev för fullt
med en glädjefylld min.
Ibland tog jag en klunk
av mitt Tetravin.

Texten skulle vara något
folk kunde relatera till.
Började skriva om midsommaren,
nubben, vädret och inlagd sill.

För att skapa en stämning
begav jag mig ut.
Ville fånga alla dofter,
innan sommaren tar slut.

Var ute i timmar,
njöt av vår svenska natur.
Barn dansade och skrek.
Skrämde iväg alla skräckslagna djur.

Kände lycka i mitt hjärta,
inspirationen flöt på.
Skrev om livet, naturen,
om himlen som var blå.

Sedan for jag hem
för att få ner allt i skrift.
Satte på datorn och
påbörjade min uppgift.

Det tog nog åtta timmar
att få texten klar.
La ut den på Internet
för att få kommentarer och svar.

Uppdaterade sidan för att se
ifall jag fått någon kommentar.
Har uppdaterat sidan nu i timmar,
inte ett enda förbannade svar.

Ledsnade tillslut och
stängde av skiten.
”Förbaskade dikter!
Nu tar jag till spriten.”

Tömde säkert
en kvarting Absolut.
Sen slocknade jag tvärt,
på minde än en minut.

Låg i fosterställning
inne på min toalett.
Vaknade upp i en pöl
av en vältuggad rätt

Gick in till köket
med en förödande värk.
Fann inga huvudvärkstabletter.
Blev en ångestladdad bärsärk.

På kylskåpets dörr fanns
något kallat kylskåpspoesi.
Några bitar med avvikande ord
man blandar som det faller en i.

”Depression Ångest
Piss Och Skit”.
Denna mening blev till.
Fem sekunders slit.

Sen satte jag på
min dator igen.
Ingen hade behagat svarat
på texten än.

Skrev ner dessa fem ord.
La ut dem på Internet.
En text skriven på fyllan,
meningslös på alla sätt.

Förväntade mig inga svar
men jag uppdaterade sidan ändå.
Till min förvåning
hade hundratals svarat eller så.

”Snillrik” ” Sinnrik”
”Målande” ”Vad bra”.
Varför svarar folk på texten
som inte är något att ha?

Varför lägga ner
en massa onödig tid?
Jag skriver numer 3 rader.
Låter tusentals kommentarer sen ta vid.