Sorgen kom till en början som på lätta fötter,
endast iklädd tunna sommarskor
Hon var flyktig, mer en känsla än en smekning.
När våren kom agerade hon bakvänt,
och tog av sig allt det lätta.
Hon klädde sig i pansar,
kom allt oftare och dröjde kvar.
Det finns nu ingen del av sorg,
ingen form jag inte känner.
Den rena, som av glas. Den skär med korta snabba drag.
Den tunga, som soldatens kängor.
Det är den jag känner bäst.
Den skarpa, som ett skrik, ett plågsamt tjut, en ångest.
Och så den lätta, som en ängels svepning,
mjuk mot tårad kind.