Måndagen viskar förrädiskt,

man ligger i sängen och funderar på om man är vaken eller ej,

man önskar att man kunde vila i bara några minuter till.

Måndagen lyser,

varför måste det ljusna så tidigt?

Hur kan någonting så hemskt som en måndag få lysa,

utan märkbart resultat försöka skyla mörkret man kommer känna?

Måndagen säger hallå,

med allt jobbigt ljud utanför rummet och det kalla deprimerande ljuset,

Arbetare utanför som så flitigt stigit upp och börjat tjäna sitt levebröd,

en förälder som säger till en att det är dags.

Måndagen undrar vad jag gör,

men jag tänker inte svara. Jag tänker ligga kvar här, sova, vila,

försöka glömma framtiden för någon timme och vara hemma.

Måndagen skrattar hånfullt

åt min svaghet, att jag inte klarar av dagen med huvudvärk och ångest,

är tydligen någonting som måndagen finner roande.

Måndagen hänger kvar,

skolan har nu sedan länge börjat men jag har legat här och sovit,

skrivit, allting som en måndag hatar.

Måndagen säger adjö,

solnedgången vinkar ledsamt,

men jag, jag ler och känner mig konstigt glad,

för tisdagar, de är snälla.