De vill ha mig levande och vid full vigör när det börjar,
inte ens en suck får sväva ut genom min mun.
Varken i mina värsta mardrömmar eller mina finaste illusioner
hade jag trott att det en dag skulle bli så här. Fan,
man är väl mänsklig? Även jag måste få bli uttröttad, lika så
alla andra runt mig. Jag vet inte vart de får sin kraft ifrån,
men jag vet att jag inte hjälper till. Jag är alltid där och, som ett ruttet handfat,
försöker jag dra ner alla runt mig i min misär. Jag vill både sättas i karantän
och vara runt de jag, på mitt sjuka vis, tycker om. Kanske är det skrämmande,
jag vet inte, kanske är det inte meningen att man ens ska ha de här tankarna i
den här åldern. Kanske ska man vara en ytlig jävel och tänka på moppen istället för framtiden.
Kanske jag borde helt enkelt sluta bry mig. Ingenting skulle bli bättre för mig personligen,
men andra skulle slippa höra helvetet, se helvetet, känna helvetet. Nej, för
jag vet att jag inte kan sluta bry mig. Jag vet inte vad jag ska göra med mina känslor,
jag vet inte varför de alltid väljer de värsta tidpunkterna att på sitt hemska sätt bryta ner mig.
Jag är trasig. Jag vill bli hel. Men jag vet, med både logik och cyniska slutsatser kombinerat,
att så kommer det aldrig bli. Jag kan inte ens dölja för mig själv vad jag är, och den vetskapen gör att jag aldrig kan blunda eller, om än för bara en sekund, se nånting annat än mig själv i min mentala spegel.